Runn har länge framstått som en bloggerska med märkliga värderingar.

Mycket mattjat liksom, choklad, lösgodis och bara allmänna fetmafasoner. (Utan att ha läst så ser jag att hennes översta inlägg handlar om mat)

Idag såg jag en bild på det här:

Jag såg den och tänkte "Nu förstår jag (bättre) varför hon(runnaflickan) alltid är så exalterad av att komma hem till Jönköping(Jkpg)". (<--Egen slutledning, inte svåruträknad dock)
För att förtydliga är det alltså inte så att jag aldrig har drabbats av kebbelängtet tidigare, men när jag har varit borta från kristdemokraternas starka fäste förut så har man alltid vetat (+- 1 dag)när man skulle få tillfredställa kebbelängtet.

Nu vet jag hur den känslan är, den där känslan av ovisshet: NÄR??, och min fråga till er läsare är:
Finns det något skäl öht som motiverar lämnandet av Jönköping och i och med det lämnandet även lämnandet av den jönköpingska kebabpizzan?

// ss vars mun (fortfarande 5 min efter först såg bilden) överproducerar saliv

Svar: Ja, men bara om du kan stå ut med att gråta in i kudden av [insert: stad du bor i]:s[/insert] äckliga sås och platt smakande kebbe.