Sandet blev till guld!

Måste bara dra en snabb summering av den sjukaste kvällen i mitt liv, 27/2 2009.

Inför gårdagens avslutande omgång såg det inte särskilt lovande ut för Barnarp. Vi låg trea och var tvugna att vinna för att avancera till tvåan. Men inte nog med det, vi var tvugna att få hjälp från antingen Hovslätt eller Älmhult (som mötte HIK och Westervik som låg precis ovanför oss i serien)

Plats ett och två spelar i division två nästa säsong.

När vår egen match drar igång var det nog ingen som verkligen TRODDE att vi hade en chans på uppflyttning, inte efter de senaste tre matcherna. Men hoppet är det sista som överger en och så var fallet även en kväll som denna.

Vi börjar matchen jättebra och leder ganska snart med 5-1. I det läget visste vi inte vad det stod i de andra matcherna, men Hovslätt ledde med 3-1 mot HIK.

Sedan går allt åt skogen. Helt oförklarligt tappar vi matchen, Stockaryd gör 6-6. Samtidigt släpper Hovslätt sin match och förlorar ledningen, 5-3 till HIK, men det hade vi spelare fortfarande inte en aning om.

 Med sex-sju minuter kvar på klockan lyckas vi göra 7-6 och därefter följer ett par dramatiska minuter. Helt plötsligt får vi en straff. Vi gör mål, 8-6 med två min kvar.

I det här läget springer alla in på planen för att fira målet, utan jag själv som springer raka vägen till Tosse, som sitter på läktaren och pratar i telefon med en kille på Hovslätt-HIK. Jag frågar vad det står, Tosse vägrar svara eftersom de fått strika order om att inte berätta något.

Men jag förstår ändå, att han inte vill säga beror på att det fortfarande finns hopp.

Vår match tar slut och vi får reda på att det blev 5-5 efter tre perioder i den andra matchen. (Westervik vann sin match och var redan klara.)

Nu väntade förlängning och alla visste vad som gällde: Om HIK gör mål går de upp och inte vi.

Majoriten av laget och publiken är ute i hallen. Själv klarar jag inte av den här nervositeten utan går in i omklädningsrummet för att slippa den, jag mår inte bra av den här typen av stress. Men när jag kliver in i omklädningsrummet sitter Tosse likblek och lyssnar på matchen via telefonen.

Jag sitter och skakar på marken. Det står så mycket på spel och att inte ha det i egna händer kändes för jävligt. Förlängningen drar igång. Hjärtat slår både snabbt och ojämnt.

Det kommer in och ut folk i omklädningsrummet. Jag flippar och skriker åt dom att hålla käften. Det ironiska här är att det förmodligen var jag själv som väsnades mest. HIK får enligt vår telefonkontakt läge efter läge och jag tänker att det är kört när de får ett frislag i drömläge. Men de missar.

Mycket nervöst nu, klarar Hovslätt tre minuter till är vi klara. Hovslätt hade egentligen ingenting att spela för, ändå slet de som djur för att vi skulle få en chans att gå upp i tvåan. Det ryktas att de till och med höll i bollen i förlängningen för att fördröja spelet. Så magiskt stort att se, tack Hovslätt!

Plötsligt hör man en massa skrikande i telefonen, det har blivit mål. Ingen uppfattar direkt vilka som gjort mål, Hovslätt eller HIK? Alla är helt knäpptysta, sen så förstår vi: Hovslätt har gjort mål, vi är klara för division två!

Och då bara brister det. Euforin är total. Man försvinner ur både tid och rum. Jag vet inte vad som hände timmen därefter, allt är tomt.

Det är en sån känsla av lättnad, glädje och i mitt fall även revanch efter mina sejourer i HIK. Det var det här man drömde om när man skrev på för BIF: att i allra sista omgången avgöra och samtidigt hindra HIK att gå upp.

Jag kunde inte skrivit en vackrare saga. Och det här hade aldrig varit möjligt utan er i Barnarp! Och då menar jag inte bara spelarna i laget. Jag pratar om ledarna, publiken, fikapersonalen, La Cardinale,sekretariatet etc. Maskinen såklart också!

Den här säsongen är den sjukaste jag varit med om. Ni ska ha tack för att ni har gjort den möjligt!

Barnarp har för alltid en stor plats i mitt hjärta.

Matchen!

Vi ses i Nangiala

""""""""""""""""""

// Sälen