Ilskan över att leta efter saker och inte hitta dem kan lätt tas ut på sånt som inte alls har med saken att göra. I veckan letade jag efter en bok. Jag visste att jag hade den någonstans i min gigantiska lägenhet på 22kvm. Letandet började på självklara ställen som bokhyllan och nattduksbordet men gick sedan över till panikletande på toaletten och i ugnen.

Tillslut kom jag på det. Hade jag inte en del böcker längst in i översta garderoben? Jag ställde mig på tå (Här hade Sälen behövt ha en lyftkransanordning eller liknande eftersom han är en dvärgliknande varelse runt 1,70) och vad fick jag se? Jo, en jävla massa böcker, men såklart inte den jag sökte. Samtidigt slog jag i min onda fot och någon skulle självklart få ta på sig mitt misslyckande letande. Inklämd bland böckerna fanns också ett lila gosedjur. Det fick bli oskyldigt offer i min ilska som lätt skulle kunna likställas med ilskan hos någon med bokstavskombination-diagnos.

Ut genom fönstret flög den lila enhörningen och samma sekund så tänkte jag, "Det var ju jävligt onödigt". Ner för trapporna sprang jag och väl utanför fönstret mötte jag en förvånad polisstudent som under tystnad lämnade över djuret till mig. Inte ens negerjävel sa hon till mig. Konstig polis.

Djuret åter upptryckt i garderoben.

/ Jonas som ska börja tänka på de pinsamma konsekvenserna av sin ilska