Ni, precis som jag, vet hur det känns den där morgonen när man ska upp tidigt och åka till jobbet/skolan/ och man verkligen verkligen inte vill gå upp. Den känslan hemsöker mig ofta och jag tror problemet är min barndom.

Jag tror att jag under min barndom (jag skriver tror eftersom jag inte kommer ihåg) fick sova säkert till 9-10 om jag ville. Detta kommer tillbaka som en baksmälla lika stor som efter Jonas 45-minuters-vodka-sjuttis-historia. Jag menar varför fick man inte slita ont dem där första åren så man kunde glida runt nu i "vuxen" ålder?
"Börjar jag 8.30? då kan jag ju ligga och dra mig till 7!"-känslan kommer aldrig med största säkerhet infinna sig för mig. Jag avundas morgonpigga och jag hatar därför alla som går runt och är så pigga och fräsha under den värsta zombie-perioden i början av dagarna.

Tittar ut genom fönstret och ser förljande väst-karavan


Konstaterar att livet aldrig blir bättre för dem än det är just nu. Ledda som en fårskock utan beskymmer och troligtvis morgontrötthet. "Är du trött Nils? Jamen ta en tupplur på några timmar mitt på dan nu då"

// Sälen