Okej ni vet ipod-historien, och att jag är klantig? Först vill jag ge en bakgrundshistoria som utspelar sig förra onsdagen.
 
Sälen hade varit på Buddy-fest i skolan på kvällen. Men nu mår han inte bra pga sin sjukdom(asså, inte alzheimers eller nåt sånt, bara allmänt) och ringer sin bror som ska hämta honom vid högskolan. Först och främst står jag och pratar telefon så Bror Rasmus kan inte nå fram till mig mobil och är därför förbannad när han väl hittar mig till slut. In i bilen och skällsorden haglar på en onykter Sill som bara låter allt glida av honom.
Väl hemma på Liljeholmen får Fylle-Sillen panik i blicken och ångest i tanken: "Ralle.. jag tror jag tappat min mössa vid högskolan".
Snäll bror som man har åker vi alltså tillbaka där jag får retraca steppsen från där jag senast minns jag hade den på mig. Nu var det så att jag brukar ha den i fickan, men inte helt nedstoppad som jag på något vis tycker är lite snyggt.
Efter ha gått ett tag på trottoaren (nämnade jag att det regnar?) och ralle kör längs med vägen några meter ifrån stoppar jag ned handen i fickan, och minsann. Där känner jag mössan ligga undanstoppad, jag funderar kvickt på att lägga den nånstans och låtsas "hitta den" men jag kan inte hålla masken och Rasmus blir än en gång, inte förbannad men, trött på mig.

Men den lilla historien in mind så hade jag som sagt tappat min ipod som jag hade haft i min jacka, själva jackan hade jag burit i handen eftersom det är varmt ute idag. Tänkte lyssna på lite musik när jag vandrade på staden när jag till min fasa upptäcker att jag inte har ajpodden i jeansfickan. Kollar snabbt jackan, men den är väck!
Eftersom jag succesfully förra gången "hittade" mössan när jag retracade mina steps gör jag alltså detta återigen. Men ingen framgång denna gången.
Går in på restaurangen där jag käkade och frågor personalen om jag får leta, det får jag. Lite förstulet kollar jag under bordet där vi satt men nada. Lite besviken på mig själv försöker jag få Thai-personalen att använda svenska språket med mig till ingen nytta. Dem fattar fan inte vad jag vill men jag lämnar iallafall mitt nummer i kassan om "någon hittar en svart liten sak med hörlurar på" så kan dem nå mig på detta nummer. Blicken jag får till svar säger typ :
"jo och efter vi ringt dig ska vi slåss för tibets rättigheter och sluta käka hundar". Dvs dem eldade upp numret så fort jag gick därifrån under hånfulla skratt och tribe-danser. (Kul att jag använder uttrycket elda upp eftersom det var ödet min förra ajpod råkade ut för)

Möter Camilla och beklagar mig och hänger med till hennes jobb för avlämning av födelsedagspresenter. Får säga till att jag inte är far till Lovisa, men orkar till slut inte säga orden "camillas pojkväns bror". Camilla avslöjar också min tappade ajpod-historia, får den seriösa frågan "du är ganska klantig va?".

Det var tråkigt.

Nu till meningen med detta inlägg, kunde jag skrivit det kortare? troligen. Kolla bilden här:

Ser ni fickan UNDER huvudfickan, där låg den gynnaren (ajpodden) och gömde sig. Fan vad jag hatar när jag gör såhär. Men samtidigt så får man ju en lite glad känsla när man hittar sakerna igen, lite som en lottovinst kanske?

Summan av mumman är att, tappar man en sak finns tusen åter gömda. Och omelett lettar alltid upp. fniss..

// Sälen