Sitta och stirra ut i fjärran. Vara oconnectad till verkligheten, det är skitskönt.
Ibland får man moments då man tror sig fattat nått mer, man har kommit till insikt på en hel ny level. Man snuddar vid något omänskligt, men det blir aldrig mer än snuddning, man når inte Nirvana. Hjärnan med 10% funktionsduglighet kan inte thinka outside boxen i det hänseendet.

Jag värdesätter ändå dem där gångerna där man helt kan slappna av och bara stirra tomt med blicken. Utan att ha en tanke i huvet.
Det är lite samma grej som att borsta tänderna på kvällen. Man står där och har egentligen inget att göra medan handen rör sig reflexmässigt, hehe, och kollar på sig själv i spegelbilden. Gör man det tillräckligt länge börjar man tro att det inte är man själv som kollar tillbaka. Det är en främmande person från en annan dimension (lägg märke till rimmet) med blanka ögon som stirrar tillbaka.

Tillbaka till läsandet efter denna reflektionen.

Oj, glömde nämna det som jag satte mig här för. Skiter i det också. Men det handlade om John Frusciantes första album Nianda Lades and usually just a tshirt som just nu är albumet att lyssna på. Makes me go gah. Särskilt då #2, #15 och #23. Här kommer den nerknarkade live-versionen av #23... 
 

// Sälen